Det här blogginlägget är ett stort steg för mig men jag känner att det måste komma ut förr eller senare, jag kan inte hålla allting inom mig, folk undrar, det kommer frågor men ingen får något svar för jag är rädd att berätta sanningen, berätta den hemska sanningen som faktiskt finns där. Det har alltid sagts att det varit lättare att skriva än att prata och det stämmer, man slipper ha ögonkontakt, känna känslan av att någon stirrar en iögonen och vill suga ur allt man har inombords.

Mina föräldrar skildes när jag var 13 år, jag gjorde ett misstag, ett fruktansvärt misstag. Jag valde att bo med fel människa, jag blev väldigt fel behandlad. Jag tänker inte berätta historien i dehär inlägget, jag kommer bli anmäld för att namn nämns och bli anklagad för att vara en lögnare. Blogginlägget om min historia kommer den dagen då jag är redo att skriva om det för just nu kämpar bara mina fingrar emot och vill inte trycka ner bokstäverna när jag tänker på de.

Dagens blogginlägg kommer handla kort om föräldrar. (DEL 1)
Ni som har båda föräldrarna kvar, ta vara på de öven fast att dem sviker er, dem gör fel, dem säger taskiga saker så ha alltid i baktanken att dem älskar dig och vill bara ditt eget bästa även fast det inte verkar som de. Jag är ett barn av flera som bara har en föräldrer kvar i mitt liv, jag klagar inte jag är nöjd med det med tanke på vad den ena gjort.

Det finns ingen bättre lycka för ett barn att se hur ens föräldrar fortfarande håller lågan vid liv efter så många år, att dem fortfarande är kära och tar vara på varandra men tyvärr finns det sådana föräldrar som inte tänker, skaffar sig en ny sambo som liknar sin föredetta, avslutar kontakten helt och hållet med sina barn och försöker återskapa den gamla historien med den nya "familjen". När det här väl inträffar står barnen som ett stort frågetecken i en mörk gränd och förstår inte vad det är som har hänt och vad dem gjort för fel och deras psyke rasar till botten. Så många frågor som snurrar runt men inga svar berättas för dem.

Det räcker att ena föräldrern sviker sitt barn en gång, en stor besvikelse sen lovar jag dig att det barnet kommer ha stora svårigheter att få tillbaka förtroendet för mamman/pappan. Jag har blivit sviken utav "min såkallade pappa".  När jag var 15 år hade jag och min dåvarande pojkvän varit tillsammans ett år, det hände ett misstag - jag blev gravid och gjorde abort. Varför? I vissa ögon är det en självklarthet men för dem som inte riktigt ser heltheten, jag var 15, jag hade skola, ingen ekonomi och när man är 15 och tänker lite djupare så vet man att förhållandet inte kommer hålla för evigt. Jag hade fötroende för båda mina föräldrar och berättade det för dem, misstag - misstag och åter igen misstag. "Pappa"  bröt det förtroendet och berättade det vidare till folk och det skapades så småningom ett rykte, jag tog illa upp och idag har vi ingen kontakt alls. (Inte endast pga aborten).
Det pratas fortfarande om min abort hos vissa, dem som inte har något liv och anser att jag är en dålig människa. Jag är inte stolt över aborten, jag dödade ett liv men jag kunde itne behålla det. Dem som säger något annat om min abort kan dra åt helvete för det var såhär det gick till. (I dagens läge har jag och dåvarande pojkvännen fortfarande kontakt så han kan intyga om att jag åt p-piller.)

Fortsättning följer..

Dagens:
Rykte spridning och allmäna samtalsämne!
Att sprida rykte om en annan människa, att sitta och prata ont om en annan människa o.s.v bevisar bara hur avundsjuk den-/m är egentligen. Att inget spännande och händelsefullt händer i deras egna liv så dem måste sitta och gnaga på andras är patetiskt och respektlöst. Vill man vara den människan som alla vänder ryggen mot och säger "Prata inte med henne, hon sprider bara rykten och pratar ont om folk" så är det ens eget val. Något som facinerar mig är att folk faktiskt sitter hemma på en fredagskväll/lördagskväll och pratar om mig, skickar sms och busringer. Fortsätt prata om mig, ni gör mig bara kändis, en kändis på lögner sen när sanningen kommer ut till slut som den alltid gör så sitter ni där och inser hur patetiska era liv är. :)