De leks, de skrattas, det finns glädje svävandes i luften och lycka stämplat i pannan. - Jag vill gå fram och slå ner dem jävlarna till marken! Jag är avundsjuk och kommer alltid vara. Det gör ont varje gång jag hör ordet och en liten Evelina skriker inom mig.

Jag har aldrig och kommer aldrig få veta hur dem lyckliga känslorna känns. Tankarna flyger runt i huvudet och det går inte att undgå. Jag är 19 år och kommer få leva med mina obesvarade frågor resten av mitt liv, tills jag dör. Den enda personen som kan besvara mina frågor och mig är en enda person och han finns inte och har aldrig gjort, någonsin.

Det finns så mycket ilska kokandes inom mig att det blivit till en saknad. Inte en saknad efter "min biologiska" utan en saknad efter en normal, som älskar mig för den jag är och vet hur man ska ta hand ett barn. Varför fick jag ett psykfall som är känslokall? Vad gjorde jag för fel? Varje gång någon frågar vart han är och varför det blivit som det blivit svarar jag svagt: "Jag har ingen och har aldrig haft. Det enda jag vet är att han skrivit ett brev till mig där det står att han inte vill ha mig med och göra."

Ett barns dröm är att ha båda föräldrar i ens liv - min dröm krossades hårdare än en stor sten i ett glashus. Allt jag någonsin ville ha var en pappa som älskade mig, det fick jag aldrig..
Skapa aldrig ett liv om du inte vet vad ordet "kärlek" innebär. Att krossa de livet man tagit till världens dröm är som att skjuta sig själv i huvudet.