De leks, de skrattas, det finns glädje svävandes i luften och lycka stämplat i pannan. - Jag vill gå fram och slå ner dem jävlarna till marken! Jag är avundsjuk och kommer alltid vara. Det gör ont varje gång jag hör ordet och en liten Evelina skriker inom mig.

Jag har aldrig och kommer aldrig få veta hur dem lyckliga känslorna känns. Tankarna flyger runt i huvudet och det går inte att undgå. Jag är 19 år och kommer få leva med mina obesvarade frågor resten av mitt liv, tills jag dör. Den enda personen som kan besvara mina frågor och mig är en enda person och han finns inte och har aldrig gjort, någonsin.

Det finns så mycket ilska kokandes inom mig att det blivit till en saknad. Inte en saknad efter "min biologiska" utan en saknad efter en normal, som älskar mig för den jag är och vet hur man ska ta hand ett barn. Varför fick jag ett psykfall som är känslokall? Vad gjorde jag för fel? Varje gång någon frågar vart han är och varför det blivit som det blivit svarar jag svagt: "Jag har ingen och har aldrig haft. Det enda jag vet är att han skrivit ett brev till mig där det står att han inte vill ha mig med och göra."

Ett barns dröm är att ha båda föräldrar i ens liv - min dröm krossades hårdare än en stor sten i ett glashus. Allt jag någonsin ville ha var en pappa som älskade mig, det fick jag aldrig..
Skapa aldrig ett liv om du inte vet vad ordet "kärlek" innebär. Att krossa de livet man tagit till världens dröm är som att skjuta sig själv i huvudet.

Ligger i sängen och lyssnar på marilyn manson - tainted love. En låt som berör en om man lyssnar på texten. Jag själv har alltid förknippat marilyn till skrikmusik men ack så fel man har. Jag gav honom en chans och hans texter är faktiskt bra.

Nu har jag bott i Stockholm ett år och det är dags att lämna staden och åka tillbaka till Halmstad. Behandlingen närmar sig mot sitt slut och skolan även så. Det känns helt otroligt för jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag själv verkligen insåg att jag är en fighter, att jag inte är en sån som ger upp. I början av behandlingen tänkte jag att det aldrig skulle gå och jag skulle falla ner död mot marken men jag har tagit mig igenom de. Det enda jag ångrar är skolan, att jag gav mer energi till behandlingen istället för skolan men det är lätt att vara efterklok, sorligt nog.

Tillbaka till behandlingen igen för er som vill veta hur den har gått till så började hela behandlingen med att vi anyliserade vad det var som verkligen låg och klämde inom mig och det var inte så svårt att ta reda på.
Steg 2 var däremot svårare än det första och tog knäcken på mig flera gånger, jag avbeställde tider, jag struntade i att komma för då skulle jag nämligen prata om det och det var lättare sagt än gjort. jag fick panik med andra ord.
steg 3 var att försöka hitta lösningar och olika moment som skulle kunna hjälpa mig igenom varje punkt steg för steg.
steg 4 var att fullborda alla eventuella lösningar och funkade inte försök ett så bytade vi lösning direkt till ett mindre krävande och till sist byggde man på de hela och gjorde en fin avslutning.
steg 5 - det sista som jag är i nu. Att kunna dra slutsatser, se helheten och kunna göra alla förändringar till sanning som står på pappret. Det kommer bli jobbigt men jag tänker kämpa för jag har rest mig upp alla gånger jag blivit nerslagen och det tänker jag fortsätta med. (Så behandlingen fortsätter fast på egen hand.)

Har pluggat 5 veckor nu på examensprovet till skolan men det känns som om de vore förgäves för jag kommer inte klara de. Det står "F-A-I-L-!" i pannan på mig. Klarar jag inte examensprovet kommer mina betyg sänkas och allting går åt helvete på ren svenska. Jag försöker kämpa vidare men när man vet att skolan är emot en känns de meningslöst. Så förlåt min älskade mamma att jag failar allting och att jag är ett stort misslyckande, det var aldrig meningen att göra dig besviken! <3

Dagens:
Jag vill tacka alla underbara människor för ert stöd, jag älskar er allihopa!

Vad ska man göra när man gråter sig till sömns? vad ska man ta vägen när man känner att allting är meningslöst och man inte orkar mer? Frågor som snurrar, inga svar finnes!

Del 2 utav föräldrer.
I förra inlägget skrev jag om min abort, inte detaljerat för det hade jag inte klarat av samt om en föräldrer sviker en. I dehär inlägget ska jag berätta mer om min situation och hur mitt liv ligger till och hur det har varit. Jag tänker även nämna namn nu för det går inte att undvika. Jag skriver sanning från första början, samtidigt som jag skämms så tänker jag gå ut med sanningen - inte allting nu. "pappa" kommer kallas för hans namn d.v.s. Kalle - ni kommer förstå varför.

Själva resan började när jag var 13 år, mina föräldrar skildes. Mina tre syskon valde att bo med mamma, jag ville bo med Kalle för jag tyckte synd om honom om han skulle bo ensam, vilket misstag - från början till slut.
Vi flyttade till en lägenhet på köpmansgatan, jag fick inget eget rum och var tvungen och dela med honom. Det var ändå inte så farligt tyckte jag tills den dagen....

Att jag var fet, dum osv var ord jag fick höra dag ut och dag in, slängt i ansiktet - var bara att ta emot och svälja allting. Jag var den som fick laga maten, se till så de var rent (för de mesta), jag fick se till att det fanns mat - jag gjorde de mesta inprincip. När jag skulle vara med kompisar blev han sur, jag fick mer umgås med honom eller han och hans kompisar. Titta på film? vad är det? Det var en sak som gjordes dagligen, hela tiden. Jag fick inget eget liv, mitt liv var hans liv.

Varför flyttade jag inte till min mamma kan folk tänka sig nu? Jo, de hade jag kunnat göra om jag hade fått. Jag var feg och vågade inte säga något, han förbjöd mig att ha kontakt med mamma och resten av mina syskon. Vi gjorde saker bakom deras rygg och allting var en hemlighet. Jag mådde dåligt och gör fortfarande för allting som hände. Alla hemska ord han kallade min egna mamma kunde jag inte säga emot, jag kunde bara nicka och hålla med.

Tiden gick och jag gömde mig mer och mer för verkligheten samt sanningen. Jag började röka som en tröst, varje gång jag fick en kick utav ciggen såg jag de som min lycka. Jag tog cigg utav honom och rökte varje gång han var på jobbet, jag smög hem till mamma och hälsade på men såg till att vara hemma innan han kom hem från jobbet. - Vad skulle han annars göra om han fick reda på de? Jag vågade inte veta och höll de som en hemlighet. Jag berättade inte någonting för någon utan höll det för mig själv. Jag fick veta känslan hur det var att vara den ensammaste personen på hela jorden, det var hemskt och jag ville bara försvinna för gott. Jag grät tills jag somnade och inte kunde andas. Mitt liv blev ett mörker och jag stängde in mig så ingen kunde se mig.

Tiden gick, den gick ännu mera och min känslor försvann, jag fick en identitet "osynlig". I dagens läge ångrar jag mig att jag inte sa ifrån och flyttade direkt, då hade jag inte haft alla ärr och minnen på insida. Dem kommer alltid finnas där, varesig jag vill eller inte.

Det kom en dag då jag äntligen vågade säga ifrån, stå på mig. det blev mycket bråk mellan mig och kalle. Det var bråk varje dag och jag kände mig värdelös av alla ord han slängde i ansiktet på mig. Jag åkte allt mer och mer hem till mamma och syskonen då jag spelade spelet "jag är lycklig, inget annat!" - det fungerade ganska bra eftersom dem inte misstänkte någonting. Han ringde t.o.m hem till mamma och sa att jag borde banta. Han bad mig snoka igenom min enga mammas saker för att få reda på saker som han inte visste om hennes liv..

Så kom den dagen då våran dusch gick sönder i lägenheten - den värsta dagen någonsin. Det var nu allting blev ett steg värre. Han tvingade mig att duscha med honom på brandstationen. Jag kände mig äcklad och iaktagen varje gång jag klädde av mig kläderna och skulle gå in i duschen - med honom. Jag fick aldrig gå dit ensam och duscha, han skulle alltid vara med. Det var en plåga, jag blev äcklad av tanken (än idag) och kände mig kränkt. Orden räcker inte till...

Vi flyttade tillbaka till vårat gamla hus, några månader senare och jag fick äntligen ett eget rum att stänga mig in i om inte han gjorde de åt mig. Tårarna rann längs kinden och jag kände en tom känsla utav hur jag saknade mina syskon samt mamma. Hur ska dehär gå? ska jag klara av dehär - få alla ord slängda samt upptrycka i ansiktet och leva i min ensamhet eller ska jag våga ta steget till att slå mig fri? Ung, osäker, rädd och förtvivlad fann jag inget svar och ville bort, föralltid.

Jag tog steget efter en lång tid, mycket mod som samlats inom mig. - Jag berättade för mamma hur allting egentligen låg till. Allting han gjorde mot mig, allting han sa och att han planerade att skaffa en dubbelsäng till oss två. Mamma blev förtvivlad, att hon lyckats gå på mitt spel om hur "lycklig" jag var. Hon tvingade mig att packa ihop mina saker direkt och flytta hem till henne. Jag vart rädd direkt, jag visste hur han var och vad han kunde göra mot mig. Jag glömmer aldrig kvällen då jag satte mina sista fotspår som ledde ut ur huset.

Jag kände lycka inom mig för första gången på väldigt länge, det kändes så bra inom mig att lämna honom och komma hem till min riktiga familj. Det kändes sagolikt och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Den sista gången jag pratade med Kalle var 1 Mars 2007 - jag ville ha reda på varför han "glömt" bort min födelsedag. Det slutade med att han knuffade runt mig, tog hårda tag i armen så det blev blåmärken och backade på mig samt min storasyster. (Det finns vittnen.)

Hur livet blev efter flytten skriver jag i nästa inlägg, det blev för mycket och jag klarar inte av mer just nu. Det kommer mer..

Dagens:
Det finns ett gammalt ordspråk som indianerna i Amerika använder. Det lyder ungefär såhär: Innan du tar illa ord i mun om en annan, gå först en tusendes mil i dennes skor. Kan du då fortfarande prata illa, så gör det, då vet du vad du har att prata om.

Det är dags, tiden är inne. Jag måste börja ta tag i skolan, på allvar. Skolan har pågått i en och en halv vecka men jag har varit i Halmstad istället, på måndag ska jag gå dit igen. Varje dag jag vaknar upp och inte sitter vid skolbänken får jag ångest men innerst inne känns det än rätt på något sätt. Jag är otroligt skoltrött och vill bara springa in i skogen och gömma mig. Jag vet hur folk omkring mig blir besvikna när dem märker av att jag är hemma, min låtsaspappa gnager på mig och jag blir irriterad, varför? Det är för jag vet innest inne att han har rätt, han vet vad han pratar om och han vill bara mitt egna bästa. Fem månader kvar av skolan, de ska gå. Jag vill säga ett speciellt förlåt till min underbara mamma för jag behandlar skolan som jag gör!


Jag gör fel, jag förstör, jag gör misstag, jag klantar till de, jag hamnar i häktet, jag säger och gör dumma saker men ändå står EN person kvar vid min sida och håller vid min hand och har alltid gjort. Personen stöttar mig vad jag än gör för val, det spelar ingen roll om hon ser att det kommer gå åt helvete, den står kvar och väntar tills jag själv ser de och tar emot mig när jag faller, man lär sig trots allt efter sina misstag. Jag är långt ifrån perfekt, jag är mullig, jag ser bra ut och jag kör mitt race, jag är spontan, snabb i käften, bitchig och säger vad jag tycker och tänker och hon accepterar det! Jag älskar henne och hon älskar mig. Det finns inte en enda sekund som skulle göra så jag tvivlar på henne, jag skulle kunna gå genom eld och vatten för den här människan, hon är så otroligt älskad att ibland skrämmer det mig själv. Jag hade helt enkelt inte klarat av att leva utan att veta "Hon andas och lever!" Hela min värld snurrar runt hennes, hon är min förebild och jag tänker bli som henne närjag blir äldre. Samhället se upp ;) Det jag vill få sagt är denhär människan ska man vara rädd om, finns ingen som ens kommer inärheten av hennes nivå! Hon är helt fantastisk, hon har lärt mig mycket och jag älskar henne djupt <3 För er som inte förstått vem det är jag pratar om.. Min enastående mamma! <3 Jag är så otroligt tacksam att du finns, du har hjälpt mig genom mycket! <3

Jahopp då har man blogg helt plötsligt :) Inte för att jag är en aktiv bloggare men min kompis Emellie tyckte jag skulle ha en sådan här.. Hon hjälpte mig även att göra min blogg lite fin, tack du är bäst gumman <3 Tack för att du tvingar mig att ha blogg, det känns bra :D haha. Men men... nu ska jag lata mig tillsammans med Emme här och äta chpis och dipp, sen blir det Pizza. Jävla fetton ska vi bli!